Nöjd tjej

"Du haltar Johanna" var de första orden jag fick höra när jag sprang i mål. Som om jag inte var medveten om det, dumma ben. Efter att ha sprungit det fem kilometer loppet på en tid under 25 minuter, som för övrigt var mitt mål, kan jag med ärlighet säga att jag är nöjd. Jajemän, du läste helt rätt. Jag ÄR nöjd! 

Och inte nog med det, jag har även satt upp en ny regel för mig själv. Varje gång jag klagar över mitt ben, vilket garanterat fler än jag har tröttnat på att få höra sedan länge, så ska jag istället göra minst en rehabövning den dagen. Det är inte så att det gör ont i benet hela tiden men det känns inte riktigt helt. Kraften finns inte där och i min rädsla att trycka på och ta i det där lilla extra, vilket jag styrkemässigt inte klarar av i dagsläget, spänner jag mig på diverse olika sätt. Löpningen som för mig varit "relativt" lätt tidigare känns nu stel och krystad. Att jag dagarna efter ansträngning kommer känna av benet är något jag får stå ut med då jag vet att det kommer ifrån träningsvärk. Det finns bara en utväg och det är att i små steg bygga upp styrkan igen och att acceptera att jag inte kan springa milen direkt, att nöja sig med en kilometer vissa dagar. Från och med nu ska jag lyssna på min kropps begränsningar, efter allt positivt den gett mig är den värd det! 

Det obligatoriska mål-bananen intas i gräset medan Matilda intervjuas 

Det svarta fåret och LIU-AIF tjejerna