53.07

Det må vara en av de tyngsta milar jag sprungit i hela mitt liv. Jag fick astmakänningar redan vid kilometer fyra och dessa kvarstog loppet ut. Inte nog med ett pipande bröst, även mitt skadade ben började klaga den sista halvan men jag kom i alla fall i mål! På frågan om jag är nöjd med tiden så är svaret nej men jag jobbar på det. Stolt däremot är jag över min fantastiska mor som tog sig i mål på en timme och fem minuter första gången hon sprang en mil på väldigt, väldigt länge. Det tycker jag är bra! 

När jag passerade mållinjen kände jag mig nästintill spyfärdig och helt slut i kroppen, men då magen fått i sig lite ostkaka och medaljen hängde runt halsen började jag ändå att överväga att springa nästa år igen. För oj vilken skön känsla det ändå är och stämmningen är så härlig. Och för att inte tala om den sköna massagen jag fick efter loppet... 

Nu ska vi ut och fira med ett glas vin och god mat, det är vi värda!

Svettig, röd och blöt av allt regn.

Glad mamma!