Längtan

Igår när jag var på campushallen spelades det innebandy innan mitt pass, något jag gjorde en period när jag var yngre. Det finns dagar jag verkligen saknar innebandyn och igår var en sådan dag. Det kanske kan vara svårt att förstå hur man kan längta till en svettig sporthall men det är något speciellt det där. Jag har aldrig varit någon vidare bolltalang, och inte heller speciellt begåvad när det gäller sporter i allmänhet, men med glädje och kämparvilja klarar man sig ganska bra. Lagkänslan man får inom lagidrotten kan verkligen få en att kämpa det där lilla extra och att ta i lite till när det svider som mest. Jag hade turen att få ha en underbar tränare med både tålamod och tro på oss, även om vi inte var särskilt lovande till en början. Efter lite tid när vi börjat spela ihop oss blev vi ganska bra, men viktigast av allt så hade vi kul tillsammans. Dagen kom när hon slutade och det var då allt började falla, för både mig och laget. De sista året var mest en pina, delvis självorsakad men framför allt på grund av den nya tränaren, något jag inte tänker trötta ut er med här. 

Att börja spela igen idag känns lite för sent, något jag heller inte är i form för, men den längtan jag kände när jag såg dem spela igår fick mig att gå raka vägen in till gymmet efter mitt passet och köra lite rehabträning. Lite gratis motovation tackar jag ödmjukast för!